Okej! Så här är det!!

För det första så är jag inte sur..
Men det finns vissa saker jag har stört mig på..
Jag är din vän, varit din allra bästa vän, fel att ringa mig när du ska flytta? Jag skulle jätte gärna vilja känna mig behövd..
Sen du kom tillbaka har du blivit så förändrad.. Ibland märker man det inte själv, men jag har det..
Det känns som att du har glömt allt, eller stoppat ner mig i en låda och gömt den i frysen?
Ungefär..

Sen att du talar om en tröstande famn? Alltså du är ganska speciell, på många sätt.. Säger inte på något dumt sätt..
Men med den historian vi har haft, så har du ibland visat ditt stöd mot mig, varit min tröstande famn, vilket du har svårt att vara eller göra.. Men förut kände jag mig speciell.. Som fick den av dig! För jag kunde inte se att du gav den till någon annan..
Och bara nu har allt försvunnit... Och din tröstande famn? Måste man inte ge något, för att få tillbaka?
Jag fattar inte..

Sen klampar du in i min lägenhet, hälsar du på mig? Nej.
Hade jag varit sur på dig, skulle jag slängt ut dig. Gjorde jag det? Nej.
Var du sur på mig? Jag vet inte, men om du var så vafan gjorde du inne hos mig?

Jag kommer ner till sjön där du sitter.. Det första du gör är att putta bort min hund, jag försöker få kontakt, men ingen tycks vilja prata..

Du kanske tycker, men ring mig då?
Som vanligt? Men som sagt, man är alltid två stycken.. Det handlar om att ge och ta..

Allt är en jävla soppa, och du har inte tappat det du har.. Du har låtit det gå..

Adjökens.