Piteå.

Idag har jag varit till Piteå med morsan.
Tror ni inte att min mens kommer ? Eh jo.
Medan morsan var inne på djurkliniken väntade jag i bilen. Vred ner sätet allt det gick och försökte lugna mig själv. Fyfan vilken värk! Ingen lek. Inte nog med det, så började mitt ben krångla. Vilket det gjort nu ett tag.
Läkaren sa att det är en inflammation, men det är så typiskt att man aldrig har medicinen med sig, när det väl sätter igång.
Jag hittade några värktabletter och sköljde ner det med hundarnas vatten. hehe
Det var alltså en "nära döden upplevelse" :P

Vi fortsatte in mot stan, till Blå Ängeln. Jag var driver, och hade bestämt mig för oxfilé-pasta. MUMMA! =)

Parkerade och gick en vandring.
Hittade mig en skitsnygg mössa som jag köpte dirre! Köpte även en mössa igår här i Jokkmokk:P hahah,
Men alltså mössor är bra att ha! Bara synd att jag alltid slarvar bort dom.
Ayla har fått hundgodis och en ny leksak=)
Sen fanns det en skitsnygg kökslampa som jag blev lite kär i, och mamma ville köpa den till oss som inflyttnings present. Why not? ;)

Sen blev det hemfärd, kändes säkrast om jag körde. hehe
Blev dock väldigt många intensiva samtal om livet.
Helt plötsligt var hon inte min mamma längre, utan min bästa vän.

Jag såg en reality show på tvn härom dagen, en liten tjej som hade socker.
Hon var speciell på något sätt, don't know why. Men hennes idol var en manlig sångare som också hade socker.
Han berättade att han fick det vid 16 års ålder, hans vänner skulle ta körkort, livet var påväg att börja..
"Jag mådde riktigt dåligt, trodde jag skulle dö. Jag levde i en förnekelse. Jag var deprimerad."
Det jag tycker är lite lustigt är att jag kände precis likadant.
Känner alla så?
Kanske inte då dom som får det vid födseln, för det blir ju en vana. Man vet inte bättre.
Men jag minns hur det kändes. Jag trodde att hela min värld var förstörd.
Emelie Tuolja hade just dött, jag hade precis tagit körkortet..
Jag var elak och fräste till alla läkare och sköterskor.
"Jag lider inte av något, ni måste ha gjort fel"
Dom sa till mig "Det är vanligt att man förnekar situationen, man tror läkarna gjort fel, blandat ihop provsvaren med någon annans, eller att det bara är något tillfälligt."
Eh? Dom hade ju gjort fel.. Trodde jag..
Men det var jag som hade fel, och det tog tid innan man riktigt förstod.
Jag ville dö på riktigt.. Jag mådde så psykiskt dåligt att jag inte ville vara en del av vardagen nå mer..
Nu är det lättare, jag kan leva med det här. Eller rättare sagt, jag har vant mig.
Men varje dag är en process i sig.
Min största rädsla är att dö ensam.
Så länge jag har Pudas bredvid mig, är jag inte orolig.


Jag älskar dig gubben, du är det finaste här i livet.
Du gör mig så glad och lycklig.
Jag lämnar dig aldrig.