Berg och dalbana.

Har just pratat med min mamma i telefon, i hur länge som helst.
Ibland känns det skönt att få lätta på trycket, och få någon slags bekräftelse att man gör rätt för sig.

Nu när jag var i duschen började jag fundera på mitt varierande humör. Det är nog min sämsta sida. Men jag är medveten om det, och jag försöker verkligen att tänka på vad jag säger, och gör.
Som min farfar alltid brukar säga "Du har ett jävla humör, du ska vara glad och tacksam för att du samtidigt är så glad och full av energi. När du vänder den sidan till, är det inte roligt längre."
Jag tänker ofta att saker o ting kan förstöras på grund av det.
Sen var det någon som sa till mig "När du är i fyllan gör du helt fel beslut"
Sant.
Händer det något, ta det morgonen därpå.

Alltså jag gillar inte mig själv när jag blir sådär hysterisk. Tänk om jag inte hade kunnat kompensera med mitt glada trevliga jag?
Skulle nog vara ensam livet ut.
Tackar gud för att jag inte är det.

När man tänker tillbaka, hur det kändes att vara ensam och lämnad i soptunnan.
Det var plågsamt och vill aldrig vara med om det igen. Men jag är samtidigt glad att det hände, för annars hade jag nog aldrig träffat denne underbara människan jag lever tillsammans med idag.

Livet har sina upp- och nedgångar. Men det känns som att jag varit så långt nere, att det är nu min tur att få vara på toppen.
Jag är på toppen! Jag känner det.
Det är underbart att kunna njuta varje dag!